IBS – Ett brev från en av våra läsare

För ett tag sedan så fick vi ett brev från en av våra läsare som berörde oss extra mycket. Detta på grund av vad hon tvingats genomgå, att hon nu hittat till Paleo och att det påminner så starkt om vår tid med IBS och hur vi fick kämpa.

Läs Amanda´s berättelse.
 

Hej!

Jag skriver till er därför att jag egentligen bara vill säga att ni, med hjälp av en fantastisk hemsida/blogg/instagram och med ert engagemang, mer eller mindre räddat mitt liv! Jag är så tacksam och vill med detta mejl göra er uppmärksammade på det.
 
Jag fyller snart 26 år och har varit sjuk sedan jag var 20. ”Ingen IBS-patient är så välutredd” som jag är, var det sista jag hörde från vården. I sex år har jag varje dag haft ont i magen, diarré, varit extremt trött och orkeslös och uppblåst. Jag har även utvecklat rosacea på kinderna.
 
Jag har sökt VC, akut, specialister, mag-tarmmottagningar, gjort koloskopi, endoskopi, under dessa år. Till och med min pappa, som är läkare (företagsläkare så magen ej hans område), remitterade mig till slut, för att någon skulle ta mig på allvar. Jag kunde inte leva ett dugligt liv.
 
Redan vid mitt första VC-besök 2009 fick jag diagnosen IBS. Det är en förbannad slaskdiagnos enligt min mening och har inte gjort annat än att sätta käppar i hjulet för mig. Varje gång efter det har inte en läkare tagit mig på allvar, eftersom jag har ju IBS och ”du måste lära dig att leva med det”. De kan inte göra något. Jag har kämpat som tusan, jag har mer eller mindre känt mig kränkt att endast få IBS skrivet i pannan. Jag har många vänner med samma diagnos men de är inte sjuka på långa vägar så som jag har varit. Jag har fått utskrivet mängder med preparat som jag ska stoppa i mig för att reglera tarmen, ätit anti-depressiva för att minska smärtan.. Ändrat och experimenterat med min kost med allt vad det innebär… uteslutit, lagt till, slutat äta helt, ätit mjuk mat, endast varm mat, dricka varmt, testat lchf m.m.
 
Det senaste var i början på året då jag i ren desperation bara drack egengjord benbuljong i fem dagar. DÅ hittade jag er. Eller egentligen hittade jag er för längesen, under vårt tak verkade lite spännande men ja.. Jag har tidigare alltid blivit lite bättre av t ex lchf under en period men sedan blivit ”immun” och fått tillbaka alla problem igen. Dessutom har jag känt att jag vill bli frisk på riktigt, inte bara lindra symptomen som kommer tillbaka om jag ”missköter” mig. Ibland har jag varit så ledsen och uppgiven för att jag förändrats som person så mycket på grund av detta. Jag är livrädd att bli dålig bland folk, måste ha kontroll, planera precis allting (och då menar jag inte mat utan aktiviteter t ex.) Vissa perioder blir jag rent av deprimerad för att jag är en fånge i min egen kropp. Jag ser ut som vem som helst, ser frisk och kry ut men på insidan är jag fullkomligt trasig. Så känns det iallafall.
 
Kanske var jag tvungen att vara fullständigt benig och tanig som jag var efter de där fem buljongdagarna, för att kunna ta till mig paleo. Jag har läst mycket om inflammationshämmande mat och det faktum att jag inte längre startar varenda morgon med extrema smärtor, är ett tecken på att jag inte längre stoppar i mig sådant som inflammerar tarmen (som antagligen ligger och gror/jäser under natten). Det är jag övertygad om.
 
INGENTING har hjälpt mig innan så att jag känt någon skillnad. Nu äter jag paleo sen ett par veckor tillbaka och mår fantastiskt bra! Jag får fortfarande lite ont i magen efter måltid, och jag har fortfarande hjärnspöken som ”förväntar” sig att jag ska bli dålig. Men nu är det jag som har kontroll över magen och inte tvärtom. Jag har alltid tränat väldigt mycket men under dessa år aldrig vågat springa mer än 5 km för då sätter löparmagen igång.. Nu springer jag milen! Jag är starkare än nånsin och jag har en helt annan syn på min kropp och min kost. Och då har jag aldrig varit en som ätit skräpmat eller så. Mina föräldrar gjorde alltid all mat från grunden hemma och de äter lchf sen tio år tillbaka. Kolhydrater och socker är alltså ingenting för mig sen innan, även om jag i det stora hela inte varit strikt lchf-are. Men jag har verkligen insett vilken mat det är JAG behöver för att må bra. Bara det att plocka bort mejeriprodukter har gjort en enorm skillnad. Och det bästa av allt är att jag inte känner att jag har en massa förbud, utan att jag väljer vad jag vill äta. Det enda jag är lite osäker på är mängden av saker och ting. T ex tror jag att jag kanske äter lite för mycket frön. Gjort fröknäcke och dom är så goda att jag kan sluka en tredjedels plåt om dagen. Jag är också lite osäker på hur mycket jag behöver äta, speciellt innan träning. Men det är något jag får testa mig fram kring, antar jag.
 
Och anledningen till att jag skriver min historia till er, är för att utan er och er hemsida så hade jag inte mått såhär bra. Jag kanske är lite euforisk nu, men jag tycker till och med att ni lyckas sprida värme och glädje genom tangenterna i det ni skriver.
 
Tack för att ni finns, och jag hoppas ni fortsätter med det ni gör!
Varma kramar Amanda
 
 
Tack snälla Amanda för att du delar med dig av ditt liv!
 
Magnus & Jenny