Vi har en oerhört stor förmån som kommit till oss genom bloggen ”Under vårt tak” och det är kontakten med alla er som läser vår blogg! Det är helt fantastiskt att få respons på våra inlägg och dessutom få lära känna vissa av er lite mer.
Idag har vi en helt otrolig berättelse från Elin som blivit frisk med Paleo, alltså ren och naturlig mat, tillsammans med träning. Det är en gripande, underbar och känslosam historia som verkligen dröjer sig kvar i kroppen.
Stort tack Elin för att du delar med dig så frikostigt av ditt liv! Tror att många kan känna igen känslorna och maktlösheten som du beskriver, förhoppningsvis kan din berättelse hjälpa någon annan att ta det där första och svåra steget till ren och naturlig mat för att få ett bra liv!
Magnus & Jenny
Hallå
Mitt namn är Elin och jag är 22 år. Jag blev tillfrågad av Jenny & Magnus att skriva här på ”Under vårt tak” efter att jag kortfattat berättat min historia för dem. Det är så svårt att veta var jag ska börja och hur jag ska skriva för att få med hela min historia.
Jag växte upp på en gård i Skåne med min mor och far och mina 3 syskon(en syster och 2 bröder) och jag var minst i syskonskaran. Ett helt fantastisk ställe när man tänker efter. På sommaren/sensommaren kunde man gå ut i vår stora trädgård och äta det mesta. Jordgubbar, äpplen, rabarber, päron, körsbär osv..
Jag var en liten blond lintott som hade en underbar uppväxt. Jag åkte traktor med min far och lekte på hela gården. En riktig bondflicka, kan man väl säga?
När jag blev lite äldre(10 års-åldern) hände det som absolut inte fick hända. Min mamma fick bröstcancer. När man är 10 år och får reda på något sådant, så tror man ju direkt att man kommer bli moderslös. Det var en fruktansvärt tuff tid. Min mor fick göra flera operationer och till sist tog de hela bröstet. Jag blev tvungen att snabbt växa upp och stötta min mor i allt som hände. Som tur var, så klarade hon sig. Hon är fri från cancer.
Om jag tar er lite längre fram i historien, till när jag var 18-19 år, så hände det något annat som har påverkat min syn på livet. Jag hade börjat på sista året i gymnasiet och hade fullt upp i skolan. Av någon anledning så började jag gå ner i vikt. Och runt omkring mig började människor märka det. Saken var att det började helt omedvetet. Jag ”glömde” att äta. Jag har alltid varit mullig och har alltid kämpat mot det. Mer motion, mindre mat, annan mat, men jag orkade inte med det särskilt länge. Men nu hade jag ju hittat något som funkade och när det väl gick upp för mig att jag hoppat över mål, så var det inte precis att jag började äta. Jag bara fortsatte och fortsatte. Kommer ihåg en specifik dag när jag var på malmöfestivalen med en kompis och jag hade då inte ätit på 3 dagar. Det värsta var att jag var så himla stolt över det. Och så höll det på. Någon gång svimmade jag till och med i skolan på en konsert vi hade (läste musiklinjen). Så här höll det på ett tag. Det var inte förrän jag träffade min nuvarande fästman, som jag ändrande mitt beteende. Ändrade mig inte direkt, men några månader senare blev det bättring. Jag brukar alltid tänka att det var just Robin(min fästman) som räddade mig från ätstörningen. Jag började äta (har alltid varit glad i mat och allt sött, därför har jag också alltid haft det svårt med vikten) och jag började gå upp i vikt igen. Med viktökningen kom viktångest och matångest. Gillade inte alls känslan av att gå upp i vikt. Jag provade viktväktarna och lite alla möjliga sorters dieter. Men det var samma här. Klarade bara några veckor, sen var jag trött på det.
Jag och Robin flyttade ihop i början av 2011 i en tvåa mitt i Ystad. Hösten samma år, så blev jag sjuk. Jag hostade hela nätterna och jag var inne på sjukhuset, men dem trodde jag hade astma och skickade hem mig med en tid till spirometri. Jag visste ju att det inte kunde vara det. Två veckor gick och jag blev värre och värre. Jag sov inte om nätterna utan bara hostade och fick inte luft. Robin fick inte heller mycket sömn, han fick ju ligga och lyssna på min hosta och min rosslande andning. Till slut fick han nog. Vi körde in till vårdcentralen och dem skickade mig direkt till akuten. Då trodde läkarna att jag hade fått en propp i lungan. Jag var 20 år och det kändes rätt så osannolikt att det var en propp. Jag blev inlagd på sjukhuset eftersom jag hade bröstsmärtor(det var väl inte så konstigt när jag hade hostat dag som natt i flera veckor!) . Läkarna tog massa prover och helt plötsligt skulle jag in i karantän! Då trodde dem att jag hade TBC. Dom är rätt duktiga på att skrämma upp en, dem där läkarna. När jag hade legat på sjukhuset i 2 dagar, så väckte sköterskorna mig på morgonen och lät mig dricka destillerat vatten och sen skulle det ner en slang i halsen för att dra upp mitt maginnehåll. Har blivit väckt på roligare sätt kan jag säga. Till slut så hittade läkarna vad det var! Detta var en dubbelsidig lunginflammation. Precis vad jag hade trott från början! Saken var att bakterien i lungorna inte kunde identifieras. Dom frågade om jag hade varit på långa resor i Afrika osv..
Det hade jag ju såklart inte. Vi hade ju även röntgat mina lungor och samma här, läkarna hade aldrig sett något liknande. Jag som aldrig hade varit sjuk, var ju livrädd!
Jag blev hemskickad med medicin och inhalatorer. Och blev bättre. Jag kunde äntligen andas igen! Jag fortsatte ta medicinen men kände att jag fortfarande inte var helt bra när jag var färdig med kuren. Vi började ta fler prover och det visade sig att det nu var något annat. Jag läckte äggvita(protein) från njurarna. Och jag hade även en inflammation/infektion(har svårt att skilja dem åt.) Någonstans i kroppen. Då var det inte så konstigt att jag var trött hela tiden. Detta blev inte bättre utan det blev mer och mer hela tiden, men läkaren visste inte vad hon skulle göra riktigt. Nu hoppar vi fram ytterligare ett år.
Inget har blivit hittat än, tvärtom. Det hade blivit värre. Jag sov mest och tröståt. Motion hade jag uteslutit för längesen. Tog någon promenad då och då, men inte mer. Jag gled ifrån Robin mer och mer och även han, som alltid varit så glad och full av liv(precis som jag hade varit), drogs ner i mitt mörka hål av självömkan och inte kunna se någonting positivt i livet. Någonstans här fick jag för mig att jag skulle börja läsa till förskolelärare(fråga mig inte riktigt vad jag fick det ifrån) jag tror att jag gjorde detta för att vara en del av något. att inte behöva gå ensam hemma hela tiden, utan att få komma ifrån. De gick inte så bra. Fick ännu mer ångest och till vintern 2012/2013 höll det på att ta kål på mig. Jag hade varit inne på en njurbiopsi, men de kunde inte hitta något här heller. Det var snack om autoimmun sjukdom, vilket betyder att mitt immunsystem jobbar emot min kropp. Jag hade även jätteont i kroppen, så hade fått tid till att träffa en reumatismläkare. Dagarna gick åt att gråta, inte orka och helt ärligt talat, tänka på att inte finnas mer. Jag måste även berätta för er att det inte finns många som vet om detta, så detta är väldigt svårt att berätta, men jag vill att ni som läser ska få veta hur djupt nere i skiten jag var. Allt såg mörkt ut. Tills en dag. Jag bestämde mig för att sluta skolan. Det gick verkligen inte. Jag bestämde mig för att ta tiden för att försöka hela mig själv. Läka.
Efter någon månad, så berättade min syster att hon hade lagt om sin kost till något som hette paleo och hon tyckte det hade varit jättekul om jag hade börjat med det. Hon sa att det var en kost som kunde vara läkande osv. Nej, tänkte jag. Om det inte hade funnits några mediciner som kunde göra mig bra, så kan inte en koständring göra det. Jag vet, supernegativ.
Men sen tänkte jag lite på det. Sög på karamellen, så att säga.
En kväll så var vi hemma hos min syster och hennes man och alla deras barn. Barnen var lagda och det var bara jag och min syster uppe. Annelie(min syster) hade verkligen gått ner i vikt och jag tänkte att varför inte kolla upp vad kosten handlar om. Det ser ju ut att funka. Men, jag ville inte göra det själv. Så nu var jag tvungen att lura in Robin i det. Och det gick jättebra! Jag sa att vi skulle ta en månad som en utmaning och han nappade direkt! Vi började den 9 mars detta år med att väga oss på en proffsvåg på ett ställe som heter Go & gla och som ligger i Tomelilla, 15 minuter ifrån där vi bor. Den vågen mätte fett, vätska, muskler osv i kroppen. Jag fick reda på att min kropp nästan till hälften bestod utav fett. Inte det roligaste att veta. Min sambo hade jättebra redan. Han är en av dem som kan äta vad som helst utan att det syns på honom. Men hans matvanor blev ju mina matvanor så det syntes ju på mig. Dagen efter, den 10 mars, började vi med kosten. Efter ca en vecka kände jag en ordentlig skillnad. Magen var inte svullen och jag kände att allting kändes lättare. Efter ca 3-4 veckor kunde jag ringa till min läkare och säga att jag inte behövde träffa reumatismläkaren, eftersom jag inte längre hade ont i kroppen. Och efter en månad var det dags för vägning igen. Både jag och Robin fick en chock när vi fick se resultaten. Jag hade gått ner i vikt och byggt 1,7 kg muskler Robin hade byggt 1,5 kg muskler och förbättrat sina värden. Vi bestämde oss för att fortsätta. Jag var piggare, jag gick ner i vikt och jag och Robin kom närmare varandra igen.
Efter att vi hade hållit på i ungefär en månad, så var det dags för mig att lämna prover igen. Tyvärr var det inte bättre men vi avvaktade och skulle ta nya prover till hösten.
Jag och Robin fortsatte och vi kände skillnader hela tiden! Jag mådde verkligen bättre och depressionen var som bortblåst. Jag hade fortfarande lite ångest, men i helhet mådde jag bättre.
Jag mådde så bra, att jag helt plötsligt fick för mig att jag skulle börja träna! Och sambon drog jag med mig! Vi gick till go & gla och började träna gruppass. Vi började med box 2 dagar i veckan, men efter att Robin hade haft semester, så drog vi igång träningen ännu mer. Nu körde vi 4-5 dagar i veckan och vi började även träna dubbelpass. Vi tränar styrka, spinning, box, core och allt möjligt!
Vi vet fortfarande inte riktigt vad som hände med mig (det var jag som drog iväg oss till träning hela tiden) eftersom jag gick från att inte vilja röra mig alls, till att knappt göra något annat än att träna på vår lediga tid.
Och nu är vi i nutid. Jag och Robin håller fortfarande på med paleo, vi tränar som galningar och vi är närmre varandra än någonsin. Jag är fri från ångest och depression och min kropp har blivit mindre.
Har gått ner 7-9 kg och byggt massa muskler.
Och så ha jag sparat det bästa till sist. Den 15:e oktober var jag inne och lämnade prover igen och den 24:e oktober var det dags att träffa min läkare för att få svar på proverna.
– Du ser ut att må bra! Det verkligen strålar om dig! Vad har hänt?
Jag berättade om att jag hade lagt om hela min kost och börjat träna och att jag mådde helt fantastiskt.
– Det syns på proverna. Du är nu helt frisk. Det går inte att hitta ett enda fel på dina prover.
Jag börjar stortjuta av glädje och bara sitter och skrattar och gråter samtidigt. Min kost har läkt mig! jag ringer till Robin och berättar och även han börjar snyfta.
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om hur bra jag mår. Jag är mig själv igen. Alltid ett leende och jag tar mig fram genom att studsa runt eller småspringa. Men framförallt. Nu speglar min utsida hur jag mår på insidan.
Jag och Robin kommer aldrig att gå tillbaka till den kosten vi hade innan paleo. Vi bryr oss för mycket om våra kroppar! Och om det nu var en autoimmun sjukdom jag hade, så har jag en ännu större anledning till att fortsätta med paleo.
Tack så mycket Jenny & Magnus för att ni har låtit mig dela min historia. Även om ni kanske inte vet om det, så har ni varit ett stort stöd och en stor inspiration till mitt nya, hälsosammare liv. Ni är guld värda!
– för ett bra liv. Det blir vad man gör det till.
/Elin
