Helena har nu klarat av första Whole30 veckan och upplevelser liksom känslor har varit, precis som prins Daniel skulle säga, ”all over the place”! Vid en stor kostomläggning så är det just vad som händer i både kroppen och huvudet.
Hon beskriver på sitt målande och personliga sätt hur livet kastas runt och små saker blir stora, allt på grund av mat… Tänk vad ren och naturlig mat kan göra med oss människor, läs och inspireras av Helenas första vecka med Whole30.
FÖRSTA VECKAN är avklarad. Hur ska jag sammanfatta detta? What goes up must come down. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Gud låter inga träd växa till himlen. Det började så bra. Jag kände mig stark. Ställde mig modigt på vågen för sista gången på 30 dagar. Inget upplyftande resultat, men tidigare njutande av pasta, godis och vin gjorde väl sitt till. Ungefär som förväntat, alltså.
Jag kände att jag behövde något konkret som hjälpte mig att visa att tiden går, att jag betat av dagarna successivt en efter en. Letade febrilt efter en ”app” till telefonen som kunde räkna dagarna. Hittade bara saker som räknar ner. Jag ville ja ha något som räknar upp. Så jag kan se de avverkade dagarna öka. Till slut hittade vi det!! En menscykel-app. Så nu har jag en klocka som visar exakt var i min 30-dagars menscykel jag befinner mig. Det är åtminstone vad den tror som inte vet att jag gör en Whole30!
Jag har ätit massor med god mat. Laborerat vilt med brysselkål, örter, spenat-frittata med hallon (ja det kan verkligen rekommenderas!) och hemmagrillade revben. Tacokryddad köttfärs i endivesallads-blad med majonnäs och tomat. De fösta dagarna har jag verkligen varit pigg och glad, känt mig lätt och stark. Tränade med min PT och som av en händelse bestod passet av diverse stenåldersliknande övningar. Putta runt min PT sittande på en trälåda fylld med viktplattor tvärs över gymmet. Kasta runt med en tung boll, springa efter den och göra armhävningar (kändes för övrigt som en variant av Idioten), något hon kallade Skogshuggaren och liknande. Visualiserade att jag var den starka skogskvinnan och släpade hem mina egenhändigt fångade djur och min hopsamlade hög med morötter.
En dag bestämde jag mig för att gå de två kilometerna till och från jobbet för att känna mig lite mer uråldrig. Eftersom här inte finns någon skog med stockar att klättra över så fick det bli att skutta lite över de avgasfärgade snöhögarna som dröjt sig kvar istället. Noterade på min lilla runda hur mycket junk-food vi exponeras av. Det mesta i vårt samhälle handlar numera tydligen om att äta så mycket skräp som möjligt. Ny smak på saften, friterad kyckling med pommes, gärna bearnaisesås till. Större läsk, större chipspåsar, fler sorters godis. Philadelphia-ost med chokladsmak. Finns den fortfarande kvar? Hur tänkte dom då??? Mat med godis? Vad kommer härnäst? Ris med kolasmak?
Plötsligt någonstans runt dag fyra så varvas ”pigg och stark” med ett väldigt långsamt tempo. Förflyttar mig så lite som möjligt. Mellan soffan och sängen, möjligen en långfärd ut i köket. Tänker långsamt. Undviker människor och sitter gärna med en bok och slumrar. Jaha, kanske kroppen kom i chock nu, tänker jag. Lite piggare igen en stund och skuttade glatt iväg på träning. 90 minuter box, påsk-event. Ja men det skulle jag väl klara. Kände mig okej fram till det var ungefär en halvtimme kvar. Då är min enda klara tanke att ”bara jag inte svimmar, för då ringer säkert någon en ambulans och dom kopplar troligen på mig ett sockerdropp, och det hade dom INTE på stenåldern”. I så fall kommer jag garanterat få börja om på Whole30 dag 1. Det vill jag inte just nu! Läste sen i boken ”It starts with food”, att det tar sisådär en till två veckor innan kroppen förstår att den kan använda fettdepåerna som energi, och att man kanske inte skulle försöka sig på att högprestera den första veckan. Ojdå. Som det blev.
En fråga bara; hur många gigantiskt stora påskägg med godis kan en enda arbetsgivare klara att placera ut på endast ett par dagar? Jag har kämpat, jag har tagit fighten. Jag har stått emot men det har kostat. Vilja, envishet, självbehärskning! Det gick!!!!
Bestämde mig för att göra en lammstek påskafton, och den blev underbart god. Fylldes med vitlök, både krossad och hela bitar som jag lirkade in i köttet. Kryddade med massor av citron, både skal och saft, rosmarin och timjan. Men plötsligt ett par timmar innan vi ska äta slås jag av tanke! Vad har man för paleo-inspirerad sås till lammstek? Googlade som besatt efter idéer och slutresultatet blev det denna sås som verkligen kan rekommenderas till allt! Lammsteken, frukost-frittatan, biffarna, salladen, you name it!
JORDGUBBSÅS TILL UNGEFÄR ALLT, HELT PALEO
- Skiva 400 g jordgubbar i 0,5 – 1 cm tjocka skivor.
- Lägg skivorna på en plåt med bakplåtspapper.
- Rosta dom i 200 grader varm ugn i cirka 20 minuter.
- Mixa jordgubbarna och såsen som smält ut i en matberedare tillsammans med 1,5 dl mild olivolja, 0,5 dl färskpressad citronsaft, 0,5 dl vatten, 2 msk hackad färsk basilika, 1 krossad vitlöksklyfta och lite salt.
Kan ju säga att detta blev ljuvligt gott, men att jag innerligt saknade ett glas rödvin till.
Jag har också haft dystra tankar om varför vi lever, att vi alla kommer dö när jorden går under och vad är meningen med allt om vi bara förstör och fyller vår mat med E-ämnen och skräp. Det kött vi hoppas är rent har en gång varit ett djur som ätit antibiotika och pellets med tillsatser och toxiner. Och denna mat ger jag mitt barn att äta! Jag grät en liten skvätt och kände mig som när jag var tonåring med PMS. Vem vet om det var Whole30 som förflyttade mig ett litet steg bakåt i tiden, om det var kolhydrat-avgiftning eller bara en liten släng av vårdepression. Läste också i tidningen att varje gång vi tvättar en fleece-tröja så åker ett antal små plastpartiklar ut med tvättvattnet och dom är för små för att fångas upp i reningsverken. Sen tror fiskarna att det är plankton och äter upp dom. Inte bra. Kände mest för att gråta en skvätt till.
Så denna första vecka har varit ”ups and downs”. Jag har varit en stark kvinna som klarar allt, varvat med en trött dammig hög som gråtit i en soffa. Jag har frossat i morötter med och utan kryddor, i skivor och i strimlor, varma och kalla. Ljumna med solrosfrön och råa dippade i aioli. Kött och fisk, med kokospanering och nöthack. Ghee, örter och kryddor. Underbart. Men jag har också klättrat på väggarna i längtan efter att få höra ljudet av när tänderna biter igenom en skiva rostad formfranska. Och jag tycker ju inte ens om formfranska. Tänk vad kroppen och hjärnan kan påverka ens tankar och beteende! Mycket spänd på att se vad nästa vecka, vecka 2, ska göra med mig, min kropp och mina tankar!
/Helena
Att man reagerar starkt på en drastisk kostomläggning är inte konstigt och det kan ge sig i uttryck på många sätt. Kroppen vill till en början ”försvara” sig mot detta nya och för den helt annorlunda maten som nu ska tas om hand. Dessutom ska kroppen lägga om från att drivas av socker till att drivas av fett – vilket är det naturliga sedan urminnes tider! Dock driver den moderna människan kroppen på socker då spannmål, som är en basvara i västvärlden, omvandlas till socker i kroppen. Sen har vi alla dessa konstiga tillsatser i maten varav de flesta är någon form av sockerart… Man kanske skulle göra en Whole30.
Läs om Helenas fjärde vecka med Whole30 vecka 4
Läs om Helenas tredje vecka med Whole30 vecka 3
Läs om Helenas andra vecka med Whole30 vecka 2
Läs också Helenas tankar inför sin Whole30 utmaning!
Tack Helena för att du delar med dig av dina upplevelser, ser fram emot nästa veckas gästinlägg!
Magnus & Jenny
